Varför flyger ett flygplan?

Jan Peter Apel
19.2.2010



Problemet med att flyga är att hålla sig ovanför jordklotens yta, d.v.s på något avstånd till planeten. För detta krävs, att ett flygande objekt som är tyngre än luft stöder sig mot något annat än jordens yta. Någon annan möjlighet än att stöda sig mot något för att inte ramla ner på grund av gravitationen, erbjuds inte i naturen. Detta „något annat“ som stöd skall vara något substantiellt, något som består utav materia. Tryck finns endast som idé: krafter som är relaterade till ytenheter. Krafter uppstår enbart hos något med en massa, vilket är något som också måste innehållas vid luftkrafter.

För att stanna uppe utan någon fast bas, så måste ett flygande objekt byggas, i avsaknad av en statisk bas, på en kinetisk bas istället. Denna beskrevs 1987 av professor Eppler under den 30.e Luwig-Prandtl –minnesföreläsning som följande:”Vikten av att det flygande planet hålls i balans genom en aerodynamisk lyftkraft. Impulssatsen säger i stort att detta bara är möjligt, om luftmassorna ständigt accelereras neråt. Den därvid erhållna energin måste generas utav flygplanet.
Den populära och även utlärda lärosatsen, att den s.k. ”Bernoulli-effekten” möjliggör själva flygningen, är i grunden felaktig. Luften strömmar inte alls förbi flygplanen, lika lite som vägkanten strömmar förbi en bil eller stjärnorna strömmar över planetens yta. Luftens horisontella rörelse är bara skenbart, den visar bara fartvind, därmed flygplanets rörelse men inte luftens. Därur resulterar att det inte kan finnas något luftströmning i mening av energifyllda kinetiska strömmar. En sådan vore emellertid förutsättningen för uppkomsten av Bernoulli-effekten. Luften befinner sig i relation till själva det flygande objektet i grunden i ro. En gång till har människor inte lyckats att få insikten, som vid stjärnornas himmelsvandring, så även vid flygplan, att urskilja „luftens vandring“ som flygplanets rörelse, och lämnade detta istället över till luften och till stjärnorna.

Precis, som man inte kan ta reda på en sjukdoms orsak med hjälp av bara ett symptom, så kan man ur bara ett symptom hos flygningen såsom t.ex. tråden som visar hur strömmen går vid planets vingprofil , inte ta reda på den fysikaliska grundprincipen, d.v.s. orsaken till att det går att flyga. Eppler`s och Prandtl`s insikt, att ett flygobjekt i grunden rör på sig och därför måste överföra energi till flygmediet luft, är sanningen om flygning. Underligt nog slutförde de denna helt riktiga fysikaliska ansats inte till sitt slut, till en fysikalisk teori som även föder ekvationer. Istället bemäktigade sig matematiken flygningens symptom och klädde dem med formalismer. Dessa är tekniskt framgångsrikt användbara, men säger inget fysikaliskt. Sådana tillstånd, med fungerande teknik utan fysikalisk förståelse är i dagens vetenskap snarare regel än undantag. Med gravitationens symptom som utgångsbas finns inte mindre än fem fysikaliskt helt olika teorier, som dessutom allihopa leder till samma rätta resultat, trots att de alla är fysikaliskt helt fel. Ett flygobjekt måste avge energi därför att i varenda punkt där det befinner sig, så måste den accelerera luftmassor ur sin tidigare tillstånd neråt (oavsett, vilken det har varit), för att skapa dessa kinetiska reaktionskrafter som lyftkraft, som understöd. Hur att detta kan ske är tekniskt lösbart, då naturen redan levererar förebilder med allt från permanent flygning frammåt till att sväva på samma plats.

Flygningens väsentliga symptom är:
Undertryck ovan på samt övertryck på vingens undersida, sjunkande luftvirvlar bakom flygplaner, inga dubbla lyftkrafter trots två vingar vid dubbelvingade flygplan, lyftkraftshöjning vid lågflygning (markeffekt), en helt oförklarlig lyftning av luftmassorna framför en vinge, en virvel vid låg fart och insekternas flygning med jämfört med flygplan helt orealistiska parametrar.
För flygningens teori är det ett måste att kunna förklara alla dessa symptom med bara en enda kausal orsak, direkt och utan omvägar. Ett flygplan flyger på sitt sätt och vis, en fågel på sitt, en humla på sitt o.s.v. Hur ett flygobjekt klarar av att stöta tillräcklig stor luftmängd med tillräcklig hög hastighet neråt, för att kunna ”rida” på detta, får den avgöra själv. Alla tekniska möjligheter står till förfogande för det.

Att härleda flygning från något bestämd vingprofil motsvarar ett försök, att vilja förklara simning med baddräktens utformning. Båda två påverkar visserligen, men orsakar inte funktionen. Simning fungera precis som flygning: att hålla sig uppe med massor som stötes neråt kinetiskt. För simning, där bara en liten del av kroppens vikt måste hållas uppe mot gravitationen, blir handflatan i vattnet som „vinge“ tillräcklig stor, men inte för flygning. Därför förstorades hos fåglarna deras ”hand” tillsamman med hela armen med hjälp av fjädrar upp till en sådan storlek, att de kan sätta tillräcklig stora luftmängder i rörelse. I dagens aerodynamik förklaras flygningens fysik med ytterligare ett annat symptom, nämligen luft- seghetens inflytande på luftens kraft. Denna skulle vara flygningens ”hemliga” orsak över huvud taget. Detta är helt fel i grunden! Luft består utav partiklar av materia, som är som fasta kroppar vilka vid förskjutningar genererar kinetiska masskrafter: Luftkrafter är kinetiska förskjutningskrafter. Luftens seghet hjälper endast till, om de är märkbart stora i förhållande till de kinetiska krafterna. Så är det säkerligen fallet med typ små fruktflugor. Flygande objekt kan gentemot alla påstående från endast befintliga tekniska ekvationer som beskriver flygningens symptom, mycket väl rent kinetisk kunna flyga, även om seghetens krafter skulle uppgå till noll: Luftpartiklar beter sig ju som pingpongbollar!

För att kunna sätta luftens masströmmar i rörelse, måste lämpliga redskap användas. Det är plana skapelser, som vingar för det flesta flygobjekt. I följande animation ritades enklaste plattor, med vilka det naturligtvis är möjligt att flyga. Speciella profilformer möjliggör inte själva flygningen, men förbättra densamma avsevärd: mindre energiuppbåd samt säkrare flygning och högre hållfastighet och rent av trivialiteter som utrymme för bränsle och infällbara landningsställ skapas. Att flyga betyder: stöta ner luft mekaniskt. Det är flygets hela hemlighet.

Följande animationer visar på idealiserat sätt det, som är det grundläggande hos flygning vid alla olika sorts av flygning, jämförd med den på samma sätt fungerande raketprincipen. Inramningen visar bilder hos en medföljande kamera. Det inom bilderna synliga rörelserna av blåa luftrörelsespilar uppstår vid kamerans sväng, och motsvara inte alls luftens verkliga horisontella rörelse.



Raketen rör sig inte som ett rörligt objekt på samma sätt som vid flygning, visar tydligast principen hur kinetisk orsakar att raketen stannar uppe, eftersom man kan se raketens nedåtriktade masström som ger ett kinetiskt stöd. Att flygobjekt skapar en likadan neråtriktad masström blir osynligt och blir därför inte utlärd fram till idag, inte heller på högsta utbildningsnivå.

De blåa pilarna representerar lokala fasta och primärt med plana ytor generade rörelser av luftrum. Röda ringar är kompletterande markeringar av enskilda luftpartiklar som ”en ljusstråle på en luftväg”. Dom rör sig lika mycket mot något flygobjekt som träd rör sig mot ett körande bil. I bilden „rör sig“ röda luftpartiklar som fartvinden på den från vindtunnlar kända röken. Deras horisontella men bara fiktiva rörelser ledde till den felaktiga ”Bernoulli- teorin”. Dock är rörelser av den röd- och blåmarkerade luften just detta, som även raketens avgaser uppvisar: Neråtaccelererade luftmassor. Bilden för en flygplansvinge gäller i motsvarande läge även för helikopterns rotorblad likaväl som för flygplanets propellerblad. Luftens alla rörelser äger rum på ort och ställe. Luftens horisontella rörelser i bilden orsakas endast av att kameran följer med vingen. Vindkanalen ger ett fysikalisk otillåtet byte av orsak och verkan, varigenom de observerade rörelserna måste bytas om för fysikaliska interpretationer.
Stillastående flygning av insekter, kolibris och även inhemska mesar i animationen längs till höger äger rum på ort och ställe. Röda luftpartiklar uppvisar tydligt den genom svängande rörelser av de med 45° vinklade vingarna producerade luftströmmen, som rör sig neråt. Det flesta insekter samt humlan flyger så till och med när de flyger framåt.
Påföljden av att luftrummet direkt satts i rörelse mekaniskt och kinetiskt inom de blåa pilenarna område är inte ritade.

Dessa primära områden sätter naturligtvis även befintlig luft ovanför, under och bredvid i rörelse. Luftens hastighet inom området för de blåa pilarna med dess erhållna utgångsrörelse blir lägre bakom ett flygobjekt, eftersom omgivande luft samtidig sättes i rörelse. Resultat av allt blir virvlar runt ytan av det flygande objekt, som medför att luften strömmar neråt. Förklaringen till virvlarnas uppkomst bakom flygplan genom en tryckutjämningsströmming från vingens undersida till översidan är fel, även eftersom inte något nedåt- rörelse av luftvirvlar kan uppstå. Virvlarna åtföljer luftmassor som satts i rörelse neråt, eftersom virvlar uppstår i deras periferi och därmed också uppvisar detta. Gränslinjer i luft med olika rörelser är ett sätt för uppkomst av virvlar.

En duva som startar så brant som möjligt visar ytterligare ett aerokinetiskt förlopp, vilket kan betecknas som extremflygning. Duva för med varje vingslag luftmassor neråt, varigenom den lyfter på sig som om det vore trappsteg. Detta kan iakttagas i naturen av vem som helst.

Såsom varje sjukdom har sina symptom, visar även varje naturhändelse symptom, som betecknas som fenomen. Att utifrån dessa ta fram ursprung, ta reda på orsak-verkning-förlopp, förblir den kriminaltekniska uppgiften för fysikern. Detta fungera inte matematiskt (se www.kosmosphysik.de). Men den matematiska registreringen av bara symptomen räcker till, för att utforma teknik och t.ex. konstruera flygplan. Av flygningens fysik förstår dagens aerodynamik med sina symptom- matematik/teknik ingenting.

Den populära och fysikaliska `Svensonfrågan’ ”Varför flyger ett flygplan“? blir besvarad med den rätta principen av flygning med bara fem ord:

Eftersom den stöter ner luftmassor

Detta påstående är teorin till allt flygande. Den följer villkoren, som teorier måste uppfylla för att vara riktiga: allmänt giltighet och undantagslöst kunna besvara alla frågor.

flugtheorie.de